Hur skolan (och vuxenvärlden) är delaktiga i skapandet av en avvikare

Mobbing är en del av vardagen i många människor, särskilt barns liv. I skolan är det tämligen vanligt, vanligare än vad vuxenvärlden tror. Det man som barn en gång blivit utsatt för gör en till den människa man en gång blir och är. Hade barnet fått vara med i gemenskapen, blivit respekterad och visad hänsyn, sluppit okvädningsord och all annan kränkande behandling kan en helt annan varelse mött vuxenvärlden och kan tackla den med helt andra förutsättningar.

Mobbing är inte enbart hårda ord och slag, det är även utfrysning och en odefinerbar känsla av att man inte duger som den man är. Saken är den att problemet inte ligger hos individen, den som blir utsatt, utan det ligger i hela systemet, hos de som mobbar, hos dessas föräldrar, skolans struktur, lärarna och individen och dennes föräldrar då alla samverkar och anpassar sig själva och sina beteenden till den situation som råder.

Aftonbladet debatt samt Expressen tar upp ämnet och naturligtvis vill inte vuxenvärlden, ännu mindre skolan, se sin del i det hela. Men den är där och skolan och dess lärare, är precis som de barn som mobbar och mobbas en del i det mobbande och kränkande systemet. Tillsammans med barnens föräldrar.

Vad jag menar med detta kan förklaras genom ett arbete jag lämnade in i en kurs i socialpsykologi. Situationen är hämtad ur min egen verklighet. Naturligtvis ges inte en heltäckande bild här då ett arbete av detta slag begränsas iom sidantal, kursens omfattning mm men mina tankar om hur jag vill förklara detta framkommer dock tydligt.


Jag börjar med en bakgrund så man kommer in i historien.

Bakgrund
23/3 kl. 16.15 EVK (elevvårdskonferens) står det kvar i almanackan. Mellanbarnet börjar på högstadiet till hösten och förberedelserna inför överflytten är i full gång. Klassen ska delas och fördelas upp i fyra högstadieklasser. För vår del innebär det flertalet möten med skolan då sonen går under ett åtgärdsprogram och har så gjort sedan tredje klass.

2 år gammal flyttade sonen med mig och storasyster till sambon på landet. Det var början på något nytt för oss alla, vi stortrivdes och togs emot hjärtligt från alla håll. På nya dagiset trivdes sonen med alla kamrater, lek och han fick utlopp för all energi, aktiv, tidig och duktig som han var/är. Under de här första åren hade sonen en stor umgängeskrets och de trivdes samt hade roligt tillsammans. Även vi föräldrar umgicks och trivdes gemensamt. Så började han skolan och även där fungerade det bra. Till en början.

I klass två sa sonen att han var mobbad. Jag lade det lite åt sidan, efter att noga ha pratat med sonen. Mobbning fanns inte i min värld, barn som är duktiga i skolan, i all idrott och är sociala mobbas inte. Så fel jag hade!

Plötsligt förändrades allt. Till en början märkte vi inget men efter ett samtal från klassens ledares mamma hände allting snabbt. Pojken som alla ser upp till i klassen är försiktig, ganska stor och egentligen ingen ledartyp alls. Trots detta har han hög status i klassen och bland kamraterna. Alla grabbar vill vara med honom och även flickorna samt yngre årskullar ser honom som en ledargestalt.

Som närmaste grannar umgicks grabbarna ofta men efterhand började ledargrabben sluta att ringa sonen fast han lovat, han skyllde på olika saker, ringde inte tillbaka etcetera. Istället började han umgås allt tightare med en annan i grabbgänget, så även föräldrarna. Det hela ledde till att en efter en av kompisarna uteslöt sonen ur gemenskapen, på fritiden och på skolan, så till den milda grad att alla i klassen bjöds på kalas utan min son. Med föräldrars tillåtelse. Mamman här sade att hon inte visste hur hon skulle göra, tvillingsystern hade ju bjudit alla tjejer. När den andre killen flyttade byttes den allierade ut till en ny.

Större delen av klass tre blev en evig väntan på nästa samtal från skolan om att sonen slagits igen. Skolans och andra barns version av vad som skett stämde inte med sonens och frustrationen var stor i alla läger. Möten, ART- program och åtgärder sattes in för min son och jag undrade vad som hänt med min goa grabb. Varför är han så aggressiv? Svaret kom ett drygt år senare då jag, efter ännu ett möte med skolan, fabulerade samman en historia om ett barn som bråkade och slogs för att vinna land och respekt bland vännerna. Sonen blev tvärtyst och utbrast till slut: - Men mamma, det var ju precis så det var för mig!

Skolan, lärare, rektor, kurator, vill eller kan inte se helheten, de ser bara symptomen och inte orsakerna bakom. Lärarna, de har bytt 3 gånger under åren, har bildat sig en uppfattning som de inte ändrar på och vid vart lärarbyte utbyts information dem emellan. Och så förs uppfattningarna vidare. Vid skolstart inför sjätteklass var det dags för en ny lärare, som efter endast tre veckors bekantskap beskriver sonen med exakt samma uttryck som föregående lärare. Han hävdar, trots mitt ifrågasättande, att det är hans egen uppfattning.

I alla år har jag försökt få skolan att se att problemet ligger i hela klassen (och i skolan i sig), inte enbart hos en individ, men förgäves. Jag har även försökt att de ska ta dit Friends men endast kuratorn visste vad de var för något och vad de jobbade med och det utgick därmed. Skulden och åtgärderna läggs på sonen, trots att skolan är väl medveten om hur det ser ut i klassen och att vissa elever ur äldre klasser, sedan sonen gick i tredje klass, har utsatt honom på olika sätt.

Vid senaste EVKn gällde diskussionen om sonen ska till den högstadieskolan han hör till eller om andra alternativ finns. Det är då en ett år äldre grabb, som utsatt sonen speciellt, som finns på den skolan och risken är stor att han fortsätter med att utsätta sonen då de kommer på samma skola igen. På högstadiet finns ju inga rastvakter eller andra säkerhetsåtgärder för utsatta barn. Min undran var varför sonen ska välja något annat alternativ än det han egentligen hör till, det är ju inte hans agerande de är oroliga för i det fallet, det är ju den andre grabbens. Flytta på honom i så fall.

I andra fall är, enligt skolan, sonen själv utsatt men utsätter även andra. Men som jag sade, det finns ju orsaker till sonens agerande som det inte tas hänsyn till eller alls finns förståelse för. Det ena ger det andra, och tvärtom. På EVKn framkom även att föräldrar ringt till rektorn på högstadieskolan för att gardera att deras barn inte kommer i samma klass som sonen.

Räddningen för sonen är back up han har genom fotbollen och hockeyn han tränar inne i staden. Där har han kamrater att umgås med, av vilka flera kommer att gå i hans nya klass på högstadiet. Det lustiga är att killen som först allierade sig med klassledaren, ingår i fotbollens kombinationslag, numer gärna är kompis med sonen, på träning, matcher och cuper. Sonen har även många kamrater genom x- box live. Dessa umgås han dagligen med via spelet och headsetet men också i verkliga livet.

De flesta kompisarna där är runt hans egen ålder och bor inne i staden så det blir mycket körningar och övernattningar på helger men det är det värt. Även att han är väldigt stark psykiskt är till hans fördel då han ser ut att må bra ändå i situationen och inte förändrats i självförtroende, med mera. Men samtidigt vet jag som förälder att en sådan här sak aldrig går obemärkt förbi. Människan formas i relation med andra och hade situationen sett annorlunda ut och varit frisk är jag övertygad om att det skulle vara en helt annan grabb jag skulle ha här hos mig och även få se som vuxen.


Här kommer själva arbetet, om hur en avvikare skapas.

Inledning
Min tentamen grundas på en bifogad sammanfattning av snart fyra år med skol- och kamratproblem för min son. Varför jag väljer att skriva något så utlämnande är för att det innefattar så otroligt mycket från socialpsykologin samt att det berör mig starkt och är högaktuellt, för sonen, för mig, för familjen och för många andra barn och föräldrar. Ständigt. Genom att använda ett socialpsykologiskt perspektiv ska jag försöka förklara sonens skol- och kamratsituation, vilket var större och mer komplext än jag insåg från början och skulle gjort sig bättre muntligt då jag hämmas av att skriva ner allt.

Analys
Aggressivt beteende menar Myers (2008) är socialt inlärt och att barn som är fysiskt aggressiva ofta har fysiskt bestraffande föräldrar. Vi har aldrig bestraffat barnen fysiskt men ändå var sonen aggressiv. Istället hänvisar jag till individens personlighet samt andra faktorer. Att vara störst, starkast, snabbast, bäst har alltid varit viktigt för sonen, han är en riktig vinnartyp och ger alltid järnet när det gäller något. Så till den grad att han sju år gammal frågade om det var för att sambon var starkast i skolan som jag blev kär i honom. Styrka, att vinna är för honom en bekräftelse på att man är bäst, förtjänar respekt, vinner status och därmed får ingå i gemenskapen. Då sonen har känt sig hotad och utstött bland kamraterna har han reagerat samt försvarat sig på det vis han kunde. Aggressionsbenägenheten ökar vid bland annat upplevt obehag och om omgivningen visar aggressionstecken, vilket i båda fallen, hot kan kopplas till, skriver Myers (2008). Evolutionsteorin menar på att aggressivt beteende är en strategi för att nå resurser och försvara sig mot attacker bland annat. I vissa kulturer är en ansedd krigare ett medel för att nå högre status samt att öka möjligheterna för reproduktion, klargör Myers (2008). Vilket bekräftas då sonen, efter min påhittade historia om barnet som bråkade och slogs för att vinna land och respekt bland vännerna, utbrast: - Men mamma, det var ju precis så det var för mig!

När sonen väl får ord på vad han upplever kan han förklara, jag förstår honom och kan börja kämpa för honom. I motvind förstås. Tidigare kunde han inte sätta ord på det han upplevde. Det är svårt att förklara något som bara är en känsla och ännu svårare att förklara sitt eget agerande utefter det. Naturligtvis kände han sig frustrerad och maktlös i situationen. Frustrationen växte även över att inte bli trodd av lärare när han berättade hur saker och ting gått till, exempelvis att de andra retat eller triggat igång honom och att han gett tillbaka. Nekade de andra barnen och istället gick samman samt gav min son all skuld, blev han syndabock och de offer. Istället vändes det till, av skolan, att han ljög, att han smet undan och inte kunde se sin del i det hela. Utan framgång försökte han, på sitt vis, få de vuxna att förstå varför han agerade som han gjorde. Resultatet idag är att han inte bryr sig om att försöka ens, de lyssnar ändå inte, säger han. Frustration-aggressionteorin hävdar, enligt Myers (2008), att frustration alltid leder till någon form av aggression.

Sonen har alltid haft en dålig och underlig, särskilt då, relation till sin pappa. Han har aldrig varit helt välkommen, det görs skillnad mellan honom och barnen hos pappan exempelvis med pengar eller presenter och mycket annat. Han är utanför där och utanför i skolan vilket kan härledas till förskjuten aggressionen, att man tar ut frustration eller ilska på något eller någon annan som liknar måltavlan, enligt syndabocksteorin förklarar Myers (2008). Detta kan ha påverkat sonen ytterligare under den här perioden.

På något vis missbehagar sonen, bryter mot klassens och kamraternas normer han sanktioneras genom att uteslutas ur gemenskapen. Sonen känner av det här men förstår det inte, han känner bara att något är fel och försvarar sig mot hotet. Hans tappra försök möts av ännu mer motstånd och så fortsätter det, som en ond spiral. Trots att sonen nu inte slåss längre utan anpassat sig till klassens regler släpps han inte in i gemenskapen. I stället letar kamrater och lärare efter ”fel” han gör för att uppfylla de tidigare förväntningarna och bilden av hans beteende. Senast var argumentet att han vid en information angående högstadiet hade ställt för många frågor. Läraren sa att det hade varit pinsamt. Hur kan det vara pinsamt att någon vill ha svar på funderingar inför något stort som väntar? Myers (2008) förklarar detta med Confirmation bias, att söka efter information som styrker det man redan tror på istället för att leta efter det som motsäger sin tidigare uppfattning.

Enligt Myers (2008) hänvisar attributionsteorin till hur vi förklarar andras beteende. Genom att vi ser på andra ur ett annat perspektiv än när vi ser på oss själva, aktörs-observatörsperspektivet, begår vi det fundamentala attributionsfelet. Det innebär att ett aggressivt beteende tillskrivs personens egenskaper, att den ÄR aggressiv istället för att se att situationen i sig, just i dag, orsakat utbrottet. Då skolan har satt en etikett på sonen behandlas han därefter och lärarna deltar omedvetet i uteslutningen genom sin attityd mot pojken, med tonfall, skuldbeläggande och annat, det behandlar honom utefter det sätt de attribuerat honom. Det här gör de andra barnen en björntjänst eftersom de då ”lär” sig att man får säga si och så till min son, man får gå ihop för att lägga skulden på honom, det är ok att alltid välja honom sist till lagen på gympan trots att han är bäst på all idrott av killarna i klassen med mera.

En grupp består av personer som trivs tillsammans, tycker om varandra och som positiva känslor kan associeras till med flertalet likheter till varandra, även utseendemässigt då det är en fördel att umgås med attraktiva människor eftersom man själv kommer ses som attraktiv då. Detta kallas Reward theory of attraction. Sonen är aktiv, social, pratig, spontan, smart och har väldigt lätt för sig i skolan. Han tränar fotboll och hockey vilket gör honom tåligare samt att han är absolut orädd för det mesta, har alltid varit. Ledaren i klassen är precis tvärtom, tyst, försiktig, lugn, blyg, ingen idrottskille och har det lite motigare i skolan.

Egentligen är han ingen ledartyp men har status genom föräldrarna som har tydliga ledaregenskaper och stort inflytande i byn där vi bor. Genom sin status har han makten att påverka i klassen, visar han ogillande mot någon så ogillar resterande klasskamrater också. Grabbarnas olikheter kan vara en av orsakerna till att läget är som det är, då ingen attraktion dem emellan finns som förenar dem i vänskap.
Status är beroende utav normalitet då någon med låg status i en grupp kan öka på sin egen status om någon agerar normbrytare. Normer är en del i sociala kontrollens processer och mekanismer som exempelvis barnen reglerar sina klass- och skolkamrater genom så de håller sig inom ramarna för vad som anses normalt och accepterat i klassrummet- och skolgården men även i kompiskretsen. Outtalade beteenderegler, implicita eller informella normer, och trivselregler författade mellan elever och lärare på skolan, explicita eller formella normer, reglerar att normaliteten upprätthålls. Bryter någon, i det här fallet sonen, mot dessa normer kan denne sanktioneras exempelvis utfrysning medan godkänt beteende belönas med att man får ingå i gemenskapen, säger Myers (2008). I det här fallet har sonen kategoriseras, satts in i ett fack, och därmed uteslutits genom normaliteten. Genom att undvika och sanktionera sonen, som av någon anledning anses inte falla inom det normala, riskerar inte kamraterna att själva degraderas då faran ökar att själv anses onormal om man umgås med någon exkluderad. Därmed kan normalitet anslutas till det naturliga urvalet vilket innebär att de främst lämpade individerna ”väljs ut” för överlevnad och reproduktion och det gäller att hålla sig bland de ”utvalda” (Myers, 2008).

I relation till omgivningens uppfattning av kollektivets förnekelse av den sociala ordningen är Goffmans (1972) förklaring till stigmatisering. Stigmatisering innebär att någon med makt har bestämt att något eller någon är avvikande och ”brännmärker” individen med ett stigma. Ett stigma kan beskrivas som ett relationsbegrepp för att beskriva misskännandet av en människa utifrån en viss egenskap vilket kan vara både fysiskt, psykiskt och socialt avvikande beteende. Med sitt utsedda stigma avviker individen från det ”normala”, det som är norm i samhället, blir annorlunda bemött och accepteras inte i samspel med andra. De diskriminerande åtgärder stigmat medför reducerar livsmöjlighet för individen. Endast i samspel med andra med liknande stigma blir avvikaren accepterad och inför varandra kan de ”lägga av den vanliga masken av ansträngd anpassning.” Vad som anses avvikande är situationsbundet men även föränderligt över tid och kulturellt. Stigmatisering är en effekt av kategorisering och medför att vissa anses hålla sig inom ramen för det normala och andra inte. Med andra ord, vilka som innesluts och utesluts inom en grupp. Ett väl införskaffat stigma är svårt att göra sig fri från (Goffman, 1972). Vid avpersonifiering, om individen blir sin attribution eller sitt stigma, är det enklare att stöta ut eller utföra andra elakheter mot denne, likaså ju större gruppen är då minskar självmedvetenheten.

Att vara ”utvald” innebär att man duger, anses normal och att man har passersedel till den ”utvalda” gruppen. Genom att kategorisera människor, godkänna eller exkludera, kan man själv identifiera sig till en grupp som skapar en vi-känsla, en in-grupp. Gruppfunktionen ger en social identitet till individen, man är och tillhör någon respektive något. En social identitet i en grupp gör en jämförelse med andra grupper möjlig där den egna in-gruppen ses som bättre än ut-gruppen. Genom Ingroup bias förklarar Myers (2008) detta med att man favoriserar den egna gruppen till den andras nackdel, för en självstärkande effekt och för en positiv personlig identitet.
De normer och regler som bestämts gemensamt och efterföljs i gruppen styrs upp av ledaren som även har en godkännande funktion. Ingroup bias, self-serving bias i gruppform, innebär att misslyckanden skylls på externa faktorer och medgång på interna faktorer. Genom ingroup bias och Group-serving bias, att genom ge ut-gruppen en negativ förklaring, kan in-gruppen ges ursäktande förklaringar till samma beteende. På så vis stärks grupptillhörigheten och vi och dom-känslan i gruppen. Dom är, i det här fallet, sonen. En ytterligare orsak kan vara att vi, jag, äldsta dottern och sonen, fortfarande efter 11 år betraktas som inflyttade och inte infödda i byn. Alltså ingår vi inte på samma villkor eller inte alls i in-gruppen (Myers, 2008).

Ett likatänkande kan snart urskiljas när in-gruppmedlemmarna väl är godkända. Kamrater som tidigare velat umgås med sonen slutar att ringa och konformiteten är ett faktum utefter normativ påverkan, att följa med strömmen för att inte bli avvisad. Ingen vill ju riskera att hamna i ut-gruppen eller degradera sin status. Enligt Myers (2008) är eftergivenhet, att man agerar i enlighet med gruppen vare sig man vill eller inte, efter outtalad eller direkt order, ytterligare en bidragande orsak till konformitet likaväl som informationspåverkan. Detta innebär att även om barnen individuellt är starka och självsäkra böjer de sig ändå efter de ”bevis” som framläggs och makten massan innehar. Informationspåverkan leder till acceptans, att man accepterar de bevis som framställs och därefter agerar och tror i enlighet med det omgivningens utför socialt. Det innefattar inte bara att göra som alla andra, utan även att påverkas av hur andra agerar. Man blir ett med gruppen och övertygas om att gruppens samt sitt eget beteende är så som det ska vara, vilket har med attribution att göra då ett beteende attribueras till situationen och det individuella ansvaret utgår, nämner Myers (2008). Sjödén (2001) upplyser om att människan påverkas av och i de grupper de tillhör och att konformitet är en förutsättning för samarbete, för förståelse och för social acceptans i både positiv och negativ bemärkelse.

Genom att gruppledaren har agg till sonen är det lätt att tänka sig att han kan ha primat övriga kamrater med sina åsikter samt värderingar av sonen och därmed överfört dem så att även de tycker och känner samma sak. Primning innebär att man med exempelvis negativa ord om sonen kan få klasskamraterna att tänka likartat och även stöta ut honom (Myers, 2008). Vid avpersonifiering, om individen blir sin attribution eller sitt stigma, är det enklare att stöta ut eller utföra andra elakheter mot denne. Sker det så i grupp stöttas man i ännu större mån att ens handlingar är rätt, det räcker med att man har en person med sig för att man ska fortsätta att tro och hävda sin rätt, skriver Myers (2008).

Stigmatisering ger en stereotyp vilket är en generaliserbar bild och ett antagande om en grupptillhörighet grundad på personliga egenskaper eller kännetecken. Den stigmatiserade förväntar sig att ses på och behandlas som annorlunda och i sin tur kan det leda till en självuppfyllande profetia, att man blir den man förväntas vara och uppfyller sitt stigma. Genom att av andra behandlas på ett vis ger en bekräftelse på att man är rätt ute, man är som sitt stigma, den kategori man indelats till och i, beteendebekräftelse. Myers (2008) menar att individer som är medvetna om sitt stigma tror att omgivningen kopplar allt i deras beteende till stigmat och man förväntar sig att ses som sitt stigma. Omedvetna ser inte kopplingarna lika starkt och är inte heller lika påverkbara till att bli sitt stigma. Även stigmateorin kopplas till status då det är en ideologi som förklarar någon annans underlägsenhet (Goffman, 1972). Sonen har ett y-namn, dock ovanligt, men som ändå många gånger kategoriseras till facket av bråkstakar, lagöverträdare etcetera. Felaktigt kan han blivit offer för det Myers (2008) beskriver som Representativitetsheuristiken, att anta, ibland felaktigt, att någon/något tillhör en viss grupp, genom att se objektet ifråga som en typisk medlem ur denna grupp då han har ett y-namn.

Det är svårt att veta vad som är hönan eller ägget här. Konstateras kan dock göras att allting hänger samman och samverkar med varandra. Skola, föräldrar och elever samarbetar, med- eller omedvetet, gemensamt för att bevara rådande ordning. När det gäller mobbning ser det biologiska synsättet att hackordning är naturligt, att den starkare håller efter den svagare vilket hör samman med det psykologiska synsättet ser det viktigt att uppmärksamma både mobbaren, den starke, och den utsatte, den svagare, beskriver Sjödén (2001). Det socialpsykologiska synsättet betonar istället gruppfaktorernas betydelse och man måste förstå samspelet inom en grupp för att förstå mobbning och utsatthet. Sjödén (2001) anser att samhället medverkar till mobbning genom främlingskap och konkurrens- och prestationstänkande. Då föräldrar och skola är delaktiga i barnens socialisationsprocess, likaväl som kamrater och annat, ansvarar de för att barnen lär sig, normer, regler och värderingar, vad som är rätt och fel beteende i samhället, mot andra med mera. Om då de vuxna godtar eller medverkar till att andra stöts ut och utsätts får barnen bekräftelse på att deras beteende är godkänt och fortsätter. Föräldrars inställning läses väldigt lätt av barn, som uppfattar minsta nyans, och förs vidare till dem. Sonen har utsatts mycket av en grabb ur en äldre årskull. Tidigare har mamman berättat att hon var rädd för sonens pappa när de gick i skolan tillsammans. Troligt är att mamman överför de känslorna på min son och hennes barn uppfattar dem vilket leder till att han utsätter min son.

Då även andra klasser fått smittan inser jag att larmet går. Som förälder ska man stötta sina barn men när de ringer nya skolan för att gardera att barnen inte ska komma i samma klass går det för långt. Då stöttar man inte barnet, snarare gör det en björntjänst. I min värld ska man förbereda sina barn för världen utanför samt vuxenvärlden. Lär man sina barn att det är ok att utesluta andra så ger man dem bara ett halvt liv, ett liv med skygglappar. Hur ska världen kunna förändras och alla bli accepterade som dem de är om föräldrar stjälper sina barn på det viset? Ser man krasst på det hela ingår även de vuxna i barnens aktiviteter då de stöter ut sonen. Eftersom varken skola eller föräldrar försöker förklara motsatsen för barnen motverkas inte belief perseverance, att den sanningen barnen bär är enda sanningen trots att de kan känna tvivel på att så är.

Vid en liknande situation i tidningen skulle föräldrarna med all säkerhet tycka synd om det utsatta barnet och kräva lynchning och aktion mot de utövande barnen. När det gäller deras egna finner de ursäkter för att förklara barnens elakheter genom att sonen nedvärderas, han är sådan och får skylla sig själv. Skulden vidarebefordras och på det viset ges de egna barnen en lindrad skuldbörda. Som när alla barn i klassen bjöds på kalas utan sonen och mamman urskuldar sig med att hon inte visste hur hon skulle göra då även tvillingsystern bjudit till kalaset.

Jag försvarar inte sonens handlingar, han kan definitivt, men jag ser situationen bakom och inte bara till person och gör därmed inte det fundamentala attributionsfelet. Sonen är ingen ängel och har gjort saker som inte är ok men det finns orsak till det som skolan inte vill eller kan se. De vuxna, skola och föräldrar, ser enbart symptomen och inte själva sjukan som är grunden i situationen. Som förälder är det många gånger svårt att se sitt barns roll i en situation som inte är frisk utan man ser endast till symptomen. Precis som skolan. Till viss del kan jag förstå att om ens barn kommer hem och talar om att nu har det varit bråk på skolan, att man tar till sig det. Som förälder har man då inte hela situationen utan bara det som berättas. Då är det lätt att bilda sig en enkelspårig uppfattning utifrån det. Barnen är föräldrarnas förlängda jag, och de upplever self-serving bias genom barnen. Men samtidigt bör man som vuxen inse att en situation aldrig uppstår ur tomma intet och utveckla sig utifrån det. Jag försökt att få skolan att agera i hela klassen och inte bara åt en individ. Det är inte och kan inte vara ens fel att en klass har problem. Trots detta ser skolan bara symptomen och åtgärdar/bestraffar/försöker bota dem (åtgärder till sonen) inte själva sjukan. Med en bildad uppfattning behandlas sonen, men även de övriga barnen, utifrån det och situationen späds på ytterligare.

Skolsituationen kan liknas vid ett ekorrhjul där alla slags relationer, föräldrar – barn – lärare/skola, bidrar till att skolsituationen ser ut som den gör. Dessa relationer påverkar i sin tur situationerna. Min förhoppning har varit att allt kommer brytas nu i och med att klassdelning och att nya vuxna, med nya ögon kommer att omgärda barnen. Tyvärr krossades illusionen då all information om ett barn enligt lag förs vidare och sonen får därmed ingen ny chans. Har man väl stämplats bevaras det genom att nya skolan, lärare kommer bemöta sonen utefter den informationen, med de ögon som förmedlats till dem av andra. Sonen är fast och en avvikare är skapad.

Referensförteckning
Backman, J., (2008) Rapporter och uppsatser (2 uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Goffman, E.(1972) Stigma. Norstedts Akademiska Förlag, Stockholm.
Myers, D.G. (2008). Social Psychology. New York: The McGraw-Hill Companies.
Sjödén, S. (2001). Psykologi för gymnasieskolan. Stockholm: Natur & Kultur.


Epilog
Sonen har nu gått en dryg termin på högstadiet, nya skolan och nya klassen med nya klasskamrater och lärare. För två veckor sedan ringde kuratorn mig och berättade att de fått starka indikationer från förra skolan att att de kommer få och att det kommer bli stora problem med min son när han börjar där. Nya skolan var därför beredda till tänderna för att bemöta detta "monster" som var på väg till dem. Nu, en dryg termin senare har skolan inte sett en enda indikation på problem runt min son. Visst, lite smågrejer som några fula ord och för pratig på lektionerna men inget som är utöver vilken annan elev som helst. Han är fortfarande väldigt duktig i skolan, har många kompisar,omtyckt och uppskattad. och han är glad, mår bra och trivs med sin tillvaro.

Slynglar och slynor

Över tid förändras allting. Oftast till det bättre eller så säger man att det var bättre förr när förändrinarna inte är till belåtenhet. När det gäller kvinnosynen har intet förändrats dock. Visst har e hel del hänt, kvinnan har fått rösträtt, är inte fastkedjad vid hemmet, har egen vilja mm mm. Men synen på kvinnan och hennes skuld har inte ändrats det minsta.

I en avhandling av Kerstin Hamreby, Flickor och pojkar i den sociala barnavården- Föreställningar om kön och sociala problem under 1900-talet kan man tydligt se skillnaderna i synen på flickor och pojkars riskbeteenden.

I slutet av 1950-talet var sexuell vanart vanligaste kriteriet för flickors placering på ungdomsvårdsskolor. En anledning till detta kan vara "raggarparagrafen". "Genom raggarparagrafen erbjöds en möjlighet att med tvång ingripa utan att den enskilde hade gjort sig skyldig till något; ett exempel på hur man med lagens hjälp skaffade sig möjligheter att ingripa i förebyggande syfte. Tillägget gav nämligen myndigheterna möjlighet att ingripa framför allt mot flickor som befann sig i raggarmiljöer utan att flickorna hade gjort sig skyldiga till något som kunde anses som brottsligt", skriver Hamreby. Mao, tar man bort, omhändertar, de som ev. kan utsättas för sexuella övergrepp så sker övergreppen inte. Men pojken (raggaren)fick vara kvar i frihet, redo för nästa potentiella offer att våldta.

Man kan även se, enligt Hamreby, på betydelserna av slyngel och slyna vilket var vanliga beteckningar på ungdomar förr, för att inse skillnaden i synen på skuld vad det gäller exempelvis våldtäkter (här krävs förmåga att koppla och se samband).

(hämtat från svenska akademins ordlista)
Slyngel=ss. ned­sättande benämning på lat l. slö l. fräck l. oupp­fostrad mansperson (i pl. ngn gg äv. utan hän­seende till kön): lymmel, drummel o. d.; i sht förr äv. ss. nedsättande benämning på (okultiverad) person med låg samhällsställning: tölp l. grobian o. d.

Slyna: for­men slyna beror sannol. på anslutning till SLYNGEL sbst.¹,, l. sv. dial, slynga, flicka med dåliga seder (HOF DialVg. 262 (1772)), till SLYNGA v.,; med avs. på bet. jfr sv, dial. (Finl.) flånga, lättfärdig kvinnsperson, till flånga, flänga, löpa omkring. –lättfärdig kvinna, hora, prostituerad; äv. (o. numera företrädesvis) allmännare, ss. mer l. mindre nedsättande be­nämning på (lat l. slarvig l. ouppfostrad l. näs­vis) kvinna (särsk. ung kvinna l. halvvuxen flicka); äv. mer l. mindre bildl.
(De ogudaktiga) bo­ladhe med affgudhom såsom een slem sluna med en hoor­karl. GlJes. 57: 7

Vad har förändrats sedan detta? Inget! Fortfarande läggs ansvaret för en våldtäkt på flickan/kvinnan. Hur hon varit klädd, när oskulden förlorades, hur berusad hon var osv. Inte minst i rättsliga omständigheter får flickan/kvinnan stå till svars för sin bidragande del i det hela. Förkastligt! men mer än vanligt verkar det som i de kommentarer Rudolfsson fick på sin debattartikel på ABs nätupplaga.

Läs mer HÄR

Diskriminering av högsta klass

Man blir så förbannad... och äcklad, rent ut sagt. Detta i dagens Sverige!!

Sörjer och saknar gör alla barn och vuxna, i vilket tillstånd de än är. Förlusten är dessutom lika stor om inte större i ett fall som detta då dessa barn har än större behov av sin far.

Vad ÄR det för folk som ens kan tänka tanken??? SKÄMS!!!

Läs mer HÄR och HÄR

Klass

Läs HÄR!

Ytterligare ett sätt för moderaterna att öka på klyftorna i klassamhället och för att själva kunna klättra i statusstegen. Fiiint!

Ska bli intressant att få höra bortförklaringarna till att det ser ut som det gör den dagen då Sverige står där med breda, gapande ravinklyftor och ett land fullt med lågutbildat folk = ingen kompetens till arbeten + en enorm arbetslöshet eftersom de lågutbildade slåss om allt för få arbetstillfällen.

Kan inte annat än le

Tänk vad människors fördomar kan styra hur man behandlar andra medmänniskor. Skrattretande OCH skrämmande!

Själva artikeln ger inte så mycket mer än ett smärre illamående och ett huvudskakande. Att folk, tom politiker, är så bedrövligt oinformerade och oförstående.

Däremot är det är kommentarerna som får mig att le. Det är här alla fördomar kommer fram, sådana som följt med i många, många år. Att man inte inser vad fel de är, att samhället inte påverkas på det vis som fördomarna säger osv osv. Det allra mest korkade är när man framför riskerna att vandalismen i byn ska öka samt att säkerheten för ens egna barn och unga ska sjunka. Öööh?

Jösses! Inser inte folk att ansvaret ligger hos dem själva, att de då får se till att engagera sig i dessa unga som kommer att leva i deras samhälle och visa dem vad som är acceptabelt och tillåtet här? Med det menar jag inte att det är totala vilddjur som kommer hit utan att de, precis som våra egna barn och unga behöver stöd, kärlek, vägledning, uppskattning, omtanke mm för att bli friska, trygga, framtida vuxna. Skillnaden är att dessa barn och unga växt upp under förhållanden som vi normalt sett, så länge det håller sig på lagomt avstånd (så långt bort som möjligt är), inte önskar någon.

Något som även fanns bland kommentarerna var att det endast är pojkar som flyr hit. Ja, så må det vara men det finns en anledning. Pojkarna är de som ska bli eller är (om pappan fängslats eller dött) familjens överhuvud och arv. För att kunna uttala oss om deras kultur och levnadsvanor måste vi ha kunskap om dessa, innan dess finns ingen förståelse alls. Vi i västvärlden har en förmåga att tro att vår kultur är det enda rätta, är så som alla ska leva efter och tycka, det enda alternativet osv. Vi sliter och kämpar för att omvända dessa hedningar, fördömer allt deras kultur står för och inser inte att samma sak kan ses tillbaka i historien. Om och om igen. Men DÅ kan vi enbart beklaga och fördöma vad som skett, inte koppla det till det vi i dag själva gör.

Det hela är tragiskt, MYCKET trgiskt!

Läs MER