Inte nog med...

En vanlig kommentar jag får höra när jag beklagar mig över sambons ointresse av att göra något här inne med de dagliga sysslorna förutom att göra mat, tvätta eller aktivera och få barnen i säng, är att jag ska vara glad över att han gör någonting. och det ÄR jag. Verkligen!

Problemet är bara att allting är kaos här hemma. Tittar man t ex in i barnens garderober ligger allting huller om buller, tröjor och byxor på samma hyllor, klänningar inknövade i understa lådan osv. Och detta trots att allt ligger på bestämda platser redan, det kan ju bara vara att sortera ut och lägga tröjorna på den hyllan där de ska vara, byxorna där de ska vara.

Med ett sådant uttalande, att jag ska vara glad att han gör någonting, fördummar man inte bara mig, genom att mena på att det är min lott och plikt som kvinna att ta hand om sådant, utan även min kära sambo som tydligen är så korkad och imbecill att han inte har förmåga att lägga tröjor mm på sina rätta platser. Är det schysst då?!
Sådant där gör mig vaninnig!

Jag läser 100% och han jobbar 50%, naturligtvis får ju han ta en större del av hushållsarbetet, det säger sig självt. Men då måste han göra det också och på ett sätt så att det fungerar här hemma och så att alla har och hittar sina kläder bl a. Städa toaletter, dammsuga lite, plocka undan och lägga saker på sin rätta plats mm gjorde ju inget det heller. Det är sådant jag gör och då är det ingen som säger att sambon ska vara glad att jag hjälper till med något i alla fall.

Det är inte synd om min sambo som fått ett större ansvar här hemma, det är vårt gemensamma hem och då ska vi gemensamt se till att de är ett hem också. Och han är lika kapabel som jag att göra det och att kunna lägga tröjor och byxor på sina respektive hyllor.