Hur skolan (och vuxenvärlden) är delaktiga i skapandet av en avvikare

Mobbing är en del av vardagen i många människor, särskilt barns liv. I skolan är det tämligen vanligt, vanligare än vad vuxenvärlden tror. Det man som barn en gång blivit utsatt för gör en till den människa man en gång blir och är. Hade barnet fått vara med i gemenskapen, blivit respekterad och visad hänsyn, sluppit okvädningsord och all annan kränkande behandling kan en helt annan varelse mött vuxenvärlden och kan tackla den med helt andra förutsättningar.

Mobbing är inte enbart hårda ord och slag, det är även utfrysning och en odefinerbar känsla av att man inte duger som den man är. Saken är den att problemet inte ligger hos individen, den som blir utsatt, utan det ligger i hela systemet, hos de som mobbar, hos dessas föräldrar, skolans struktur, lärarna och individen och dennes föräldrar då alla samverkar och anpassar sig själva och sina beteenden till den situation som råder.

Aftonbladet debatt samt Expressen tar upp ämnet och naturligtvis vill inte vuxenvärlden, ännu mindre skolan, se sin del i det hela. Men den är där och skolan och dess lärare, är precis som de barn som mobbar och mobbas en del i det mobbande och kränkande systemet. Tillsammans med barnens föräldrar.

Vad jag menar med detta kan förklaras genom ett arbete jag lämnade in i en kurs i socialpsykologi. Situationen är hämtad ur min egen verklighet. Naturligtvis ges inte en heltäckande bild här då ett arbete av detta slag begränsas iom sidantal, kursens omfattning mm men mina tankar om hur jag vill förklara detta framkommer dock tydligt.


Jag börjar med en bakgrund så man kommer in i historien.

Bakgrund
23/3 kl. 16.15 EVK (elevvårdskonferens) står det kvar i almanackan. Mellanbarnet börjar på högstadiet till hösten och förberedelserna inför överflytten är i full gång. Klassen ska delas och fördelas upp i fyra högstadieklasser. För vår del innebär det flertalet möten med skolan då sonen går under ett åtgärdsprogram och har så gjort sedan tredje klass.

2 år gammal flyttade sonen med mig och storasyster till sambon på landet. Det var början på något nytt för oss alla, vi stortrivdes och togs emot hjärtligt från alla håll. På nya dagiset trivdes sonen med alla kamrater, lek och han fick utlopp för all energi, aktiv, tidig och duktig som han var/är. Under de här första åren hade sonen en stor umgängeskrets och de trivdes samt hade roligt tillsammans. Även vi föräldrar umgicks och trivdes gemensamt. Så började han skolan och även där fungerade det bra. Till en början.

I klass två sa sonen att han var mobbad. Jag lade det lite åt sidan, efter att noga ha pratat med sonen. Mobbning fanns inte i min värld, barn som är duktiga i skolan, i all idrott och är sociala mobbas inte. Så fel jag hade!

Plötsligt förändrades allt. Till en början märkte vi inget men efter ett samtal från klassens ledares mamma hände allting snabbt. Pojken som alla ser upp till i klassen är försiktig, ganska stor och egentligen ingen ledartyp alls. Trots detta har han hög status i klassen och bland kamraterna. Alla grabbar vill vara med honom och även flickorna samt yngre årskullar ser honom som en ledargestalt.

Som närmaste grannar umgicks grabbarna ofta men efterhand började ledargrabben sluta att ringa sonen fast han lovat, han skyllde på olika saker, ringde inte tillbaka etcetera. Istället började han umgås allt tightare med en annan i grabbgänget, så även föräldrarna. Det hela ledde till att en efter en av kompisarna uteslöt sonen ur gemenskapen, på fritiden och på skolan, så till den milda grad att alla i klassen bjöds på kalas utan min son. Med föräldrars tillåtelse. Mamman här sade att hon inte visste hur hon skulle göra, tvillingsystern hade ju bjudit alla tjejer. När den andre killen flyttade byttes den allierade ut till en ny.

Större delen av klass tre blev en evig väntan på nästa samtal från skolan om att sonen slagits igen. Skolans och andra barns version av vad som skett stämde inte med sonens och frustrationen var stor i alla läger. Möten, ART- program och åtgärder sattes in för min son och jag undrade vad som hänt med min goa grabb. Varför är han så aggressiv? Svaret kom ett drygt år senare då jag, efter ännu ett möte med skolan, fabulerade samman en historia om ett barn som bråkade och slogs för att vinna land och respekt bland vännerna. Sonen blev tvärtyst och utbrast till slut: - Men mamma, det var ju precis så det var för mig!

Skolan, lärare, rektor, kurator, vill eller kan inte se helheten, de ser bara symptomen och inte orsakerna bakom. Lärarna, de har bytt 3 gånger under åren, har bildat sig en uppfattning som de inte ändrar på och vid vart lärarbyte utbyts information dem emellan. Och så förs uppfattningarna vidare. Vid skolstart inför sjätteklass var det dags för en ny lärare, som efter endast tre veckors bekantskap beskriver sonen med exakt samma uttryck som föregående lärare. Han hävdar, trots mitt ifrågasättande, att det är hans egen uppfattning.

I alla år har jag försökt få skolan att se att problemet ligger i hela klassen (och i skolan i sig), inte enbart hos en individ, men förgäves. Jag har även försökt att de ska ta dit Friends men endast kuratorn visste vad de var för något och vad de jobbade med och det utgick därmed. Skulden och åtgärderna läggs på sonen, trots att skolan är väl medveten om hur det ser ut i klassen och att vissa elever ur äldre klasser, sedan sonen gick i tredje klass, har utsatt honom på olika sätt.

Vid senaste EVKn gällde diskussionen om sonen ska till den högstadieskolan han hör till eller om andra alternativ finns. Det är då en ett år äldre grabb, som utsatt sonen speciellt, som finns på den skolan och risken är stor att han fortsätter med att utsätta sonen då de kommer på samma skola igen. På högstadiet finns ju inga rastvakter eller andra säkerhetsåtgärder för utsatta barn. Min undran var varför sonen ska välja något annat alternativ än det han egentligen hör till, det är ju inte hans agerande de är oroliga för i det fallet, det är ju den andre grabbens. Flytta på honom i så fall.

I andra fall är, enligt skolan, sonen själv utsatt men utsätter även andra. Men som jag sade, det finns ju orsaker till sonens agerande som det inte tas hänsyn till eller alls finns förståelse för. Det ena ger det andra, och tvärtom. På EVKn framkom även att föräldrar ringt till rektorn på högstadieskolan för att gardera att deras barn inte kommer i samma klass som sonen.

Räddningen för sonen är back up han har genom fotbollen och hockeyn han tränar inne i staden. Där har han kamrater att umgås med, av vilka flera kommer att gå i hans nya klass på högstadiet. Det lustiga är att killen som först allierade sig med klassledaren, ingår i fotbollens kombinationslag, numer gärna är kompis med sonen, på träning, matcher och cuper. Sonen har även många kamrater genom x- box live. Dessa umgås han dagligen med via spelet och headsetet men också i verkliga livet.

De flesta kompisarna där är runt hans egen ålder och bor inne i staden så det blir mycket körningar och övernattningar på helger men det är det värt. Även att han är väldigt stark psykiskt är till hans fördel då han ser ut att må bra ändå i situationen och inte förändrats i självförtroende, med mera. Men samtidigt vet jag som förälder att en sådan här sak aldrig går obemärkt förbi. Människan formas i relation med andra och hade situationen sett annorlunda ut och varit frisk är jag övertygad om att det skulle vara en helt annan grabb jag skulle ha här hos mig och även få se som vuxen.


Här kommer själva arbetet, om hur en avvikare skapas.

Inledning
Min tentamen grundas på en bifogad sammanfattning av snart fyra år med skol- och kamratproblem för min son. Varför jag väljer att skriva något så utlämnande är för att det innefattar så otroligt mycket från socialpsykologin samt att det berör mig starkt och är högaktuellt, för sonen, för mig, för familjen och för många andra barn och föräldrar. Ständigt. Genom att använda ett socialpsykologiskt perspektiv ska jag försöka förklara sonens skol- och kamratsituation, vilket var större och mer komplext än jag insåg från början och skulle gjort sig bättre muntligt då jag hämmas av att skriva ner allt.

Analys
Aggressivt beteende menar Myers (2008) är socialt inlärt och att barn som är fysiskt aggressiva ofta har fysiskt bestraffande föräldrar. Vi har aldrig bestraffat barnen fysiskt men ändå var sonen aggressiv. Istället hänvisar jag till individens personlighet samt andra faktorer. Att vara störst, starkast, snabbast, bäst har alltid varit viktigt för sonen, han är en riktig vinnartyp och ger alltid järnet när det gäller något. Så till den grad att han sju år gammal frågade om det var för att sambon var starkast i skolan som jag blev kär i honom. Styrka, att vinna är för honom en bekräftelse på att man är bäst, förtjänar respekt, vinner status och därmed får ingå i gemenskapen. Då sonen har känt sig hotad och utstött bland kamraterna har han reagerat samt försvarat sig på det vis han kunde. Aggressionsbenägenheten ökar vid bland annat upplevt obehag och om omgivningen visar aggressionstecken, vilket i båda fallen, hot kan kopplas till, skriver Myers (2008). Evolutionsteorin menar på att aggressivt beteende är en strategi för att nå resurser och försvara sig mot attacker bland annat. I vissa kulturer är en ansedd krigare ett medel för att nå högre status samt att öka möjligheterna för reproduktion, klargör Myers (2008). Vilket bekräftas då sonen, efter min påhittade historia om barnet som bråkade och slogs för att vinna land och respekt bland vännerna, utbrast: - Men mamma, det var ju precis så det var för mig!

När sonen väl får ord på vad han upplever kan han förklara, jag förstår honom och kan börja kämpa för honom. I motvind förstås. Tidigare kunde han inte sätta ord på det han upplevde. Det är svårt att förklara något som bara är en känsla och ännu svårare att förklara sitt eget agerande utefter det. Naturligtvis kände han sig frustrerad och maktlös i situationen. Frustrationen växte även över att inte bli trodd av lärare när han berättade hur saker och ting gått till, exempelvis att de andra retat eller triggat igång honom och att han gett tillbaka. Nekade de andra barnen och istället gick samman samt gav min son all skuld, blev han syndabock och de offer. Istället vändes det till, av skolan, att han ljög, att han smet undan och inte kunde se sin del i det hela. Utan framgång försökte han, på sitt vis, få de vuxna att förstå varför han agerade som han gjorde. Resultatet idag är att han inte bryr sig om att försöka ens, de lyssnar ändå inte, säger han. Frustration-aggressionteorin hävdar, enligt Myers (2008), att frustration alltid leder till någon form av aggression.

Sonen har alltid haft en dålig och underlig, särskilt då, relation till sin pappa. Han har aldrig varit helt välkommen, det görs skillnad mellan honom och barnen hos pappan exempelvis med pengar eller presenter och mycket annat. Han är utanför där och utanför i skolan vilket kan härledas till förskjuten aggressionen, att man tar ut frustration eller ilska på något eller någon annan som liknar måltavlan, enligt syndabocksteorin förklarar Myers (2008). Detta kan ha påverkat sonen ytterligare under den här perioden.

På något vis missbehagar sonen, bryter mot klassens och kamraternas normer han sanktioneras genom att uteslutas ur gemenskapen. Sonen känner av det här men förstår det inte, han känner bara att något är fel och försvarar sig mot hotet. Hans tappra försök möts av ännu mer motstånd och så fortsätter det, som en ond spiral. Trots att sonen nu inte slåss längre utan anpassat sig till klassens regler släpps han inte in i gemenskapen. I stället letar kamrater och lärare efter ”fel” han gör för att uppfylla de tidigare förväntningarna och bilden av hans beteende. Senast var argumentet att han vid en information angående högstadiet hade ställt för många frågor. Läraren sa att det hade varit pinsamt. Hur kan det vara pinsamt att någon vill ha svar på funderingar inför något stort som väntar? Myers (2008) förklarar detta med Confirmation bias, att söka efter information som styrker det man redan tror på istället för att leta efter det som motsäger sin tidigare uppfattning.

Enligt Myers (2008) hänvisar attributionsteorin till hur vi förklarar andras beteende. Genom att vi ser på andra ur ett annat perspektiv än när vi ser på oss själva, aktörs-observatörsperspektivet, begår vi det fundamentala attributionsfelet. Det innebär att ett aggressivt beteende tillskrivs personens egenskaper, att den ÄR aggressiv istället för att se att situationen i sig, just i dag, orsakat utbrottet. Då skolan har satt en etikett på sonen behandlas han därefter och lärarna deltar omedvetet i uteslutningen genom sin attityd mot pojken, med tonfall, skuldbeläggande och annat, det behandlar honom utefter det sätt de attribuerat honom. Det här gör de andra barnen en björntjänst eftersom de då ”lär” sig att man får säga si och så till min son, man får gå ihop för att lägga skulden på honom, det är ok att alltid välja honom sist till lagen på gympan trots att han är bäst på all idrott av killarna i klassen med mera.

En grupp består av personer som trivs tillsammans, tycker om varandra och som positiva känslor kan associeras till med flertalet likheter till varandra, även utseendemässigt då det är en fördel att umgås med attraktiva människor eftersom man själv kommer ses som attraktiv då. Detta kallas Reward theory of attraction. Sonen är aktiv, social, pratig, spontan, smart och har väldigt lätt för sig i skolan. Han tränar fotboll och hockey vilket gör honom tåligare samt att han är absolut orädd för det mesta, har alltid varit. Ledaren i klassen är precis tvärtom, tyst, försiktig, lugn, blyg, ingen idrottskille och har det lite motigare i skolan.

Egentligen är han ingen ledartyp men har status genom föräldrarna som har tydliga ledaregenskaper och stort inflytande i byn där vi bor. Genom sin status har han makten att påverka i klassen, visar han ogillande mot någon så ogillar resterande klasskamrater också. Grabbarnas olikheter kan vara en av orsakerna till att läget är som det är, då ingen attraktion dem emellan finns som förenar dem i vänskap.
Status är beroende utav normalitet då någon med låg status i en grupp kan öka på sin egen status om någon agerar normbrytare. Normer är en del i sociala kontrollens processer och mekanismer som exempelvis barnen reglerar sina klass- och skolkamrater genom så de håller sig inom ramarna för vad som anses normalt och accepterat i klassrummet- och skolgården men även i kompiskretsen. Outtalade beteenderegler, implicita eller informella normer, och trivselregler författade mellan elever och lärare på skolan, explicita eller formella normer, reglerar att normaliteten upprätthålls. Bryter någon, i det här fallet sonen, mot dessa normer kan denne sanktioneras exempelvis utfrysning medan godkänt beteende belönas med att man får ingå i gemenskapen, säger Myers (2008). I det här fallet har sonen kategoriseras, satts in i ett fack, och därmed uteslutits genom normaliteten. Genom att undvika och sanktionera sonen, som av någon anledning anses inte falla inom det normala, riskerar inte kamraterna att själva degraderas då faran ökar att själv anses onormal om man umgås med någon exkluderad. Därmed kan normalitet anslutas till det naturliga urvalet vilket innebär att de främst lämpade individerna ”väljs ut” för överlevnad och reproduktion och det gäller att hålla sig bland de ”utvalda” (Myers, 2008).

I relation till omgivningens uppfattning av kollektivets förnekelse av den sociala ordningen är Goffmans (1972) förklaring till stigmatisering. Stigmatisering innebär att någon med makt har bestämt att något eller någon är avvikande och ”brännmärker” individen med ett stigma. Ett stigma kan beskrivas som ett relationsbegrepp för att beskriva misskännandet av en människa utifrån en viss egenskap vilket kan vara både fysiskt, psykiskt och socialt avvikande beteende. Med sitt utsedda stigma avviker individen från det ”normala”, det som är norm i samhället, blir annorlunda bemött och accepteras inte i samspel med andra. De diskriminerande åtgärder stigmat medför reducerar livsmöjlighet för individen. Endast i samspel med andra med liknande stigma blir avvikaren accepterad och inför varandra kan de ”lägga av den vanliga masken av ansträngd anpassning.” Vad som anses avvikande är situationsbundet men även föränderligt över tid och kulturellt. Stigmatisering är en effekt av kategorisering och medför att vissa anses hålla sig inom ramen för det normala och andra inte. Med andra ord, vilka som innesluts och utesluts inom en grupp. Ett väl införskaffat stigma är svårt att göra sig fri från (Goffman, 1972). Vid avpersonifiering, om individen blir sin attribution eller sitt stigma, är det enklare att stöta ut eller utföra andra elakheter mot denne, likaså ju större gruppen är då minskar självmedvetenheten.

Att vara ”utvald” innebär att man duger, anses normal och att man har passersedel till den ”utvalda” gruppen. Genom att kategorisera människor, godkänna eller exkludera, kan man själv identifiera sig till en grupp som skapar en vi-känsla, en in-grupp. Gruppfunktionen ger en social identitet till individen, man är och tillhör någon respektive något. En social identitet i en grupp gör en jämförelse med andra grupper möjlig där den egna in-gruppen ses som bättre än ut-gruppen. Genom Ingroup bias förklarar Myers (2008) detta med att man favoriserar den egna gruppen till den andras nackdel, för en självstärkande effekt och för en positiv personlig identitet.
De normer och regler som bestämts gemensamt och efterföljs i gruppen styrs upp av ledaren som även har en godkännande funktion. Ingroup bias, self-serving bias i gruppform, innebär att misslyckanden skylls på externa faktorer och medgång på interna faktorer. Genom ingroup bias och Group-serving bias, att genom ge ut-gruppen en negativ förklaring, kan in-gruppen ges ursäktande förklaringar till samma beteende. På så vis stärks grupptillhörigheten och vi och dom-känslan i gruppen. Dom är, i det här fallet, sonen. En ytterligare orsak kan vara att vi, jag, äldsta dottern och sonen, fortfarande efter 11 år betraktas som inflyttade och inte infödda i byn. Alltså ingår vi inte på samma villkor eller inte alls i in-gruppen (Myers, 2008).

Ett likatänkande kan snart urskiljas när in-gruppmedlemmarna väl är godkända. Kamrater som tidigare velat umgås med sonen slutar att ringa och konformiteten är ett faktum utefter normativ påverkan, att följa med strömmen för att inte bli avvisad. Ingen vill ju riskera att hamna i ut-gruppen eller degradera sin status. Enligt Myers (2008) är eftergivenhet, att man agerar i enlighet med gruppen vare sig man vill eller inte, efter outtalad eller direkt order, ytterligare en bidragande orsak till konformitet likaväl som informationspåverkan. Detta innebär att även om barnen individuellt är starka och självsäkra böjer de sig ändå efter de ”bevis” som framläggs och makten massan innehar. Informationspåverkan leder till acceptans, att man accepterar de bevis som framställs och därefter agerar och tror i enlighet med det omgivningens utför socialt. Det innefattar inte bara att göra som alla andra, utan även att påverkas av hur andra agerar. Man blir ett med gruppen och övertygas om att gruppens samt sitt eget beteende är så som det ska vara, vilket har med attribution att göra då ett beteende attribueras till situationen och det individuella ansvaret utgår, nämner Myers (2008). Sjödén (2001) upplyser om att människan påverkas av och i de grupper de tillhör och att konformitet är en förutsättning för samarbete, för förståelse och för social acceptans i både positiv och negativ bemärkelse.

Genom att gruppledaren har agg till sonen är det lätt att tänka sig att han kan ha primat övriga kamrater med sina åsikter samt värderingar av sonen och därmed överfört dem så att även de tycker och känner samma sak. Primning innebär att man med exempelvis negativa ord om sonen kan få klasskamraterna att tänka likartat och även stöta ut honom (Myers, 2008). Vid avpersonifiering, om individen blir sin attribution eller sitt stigma, är det enklare att stöta ut eller utföra andra elakheter mot denne. Sker det så i grupp stöttas man i ännu större mån att ens handlingar är rätt, det räcker med att man har en person med sig för att man ska fortsätta att tro och hävda sin rätt, skriver Myers (2008).

Stigmatisering ger en stereotyp vilket är en generaliserbar bild och ett antagande om en grupptillhörighet grundad på personliga egenskaper eller kännetecken. Den stigmatiserade förväntar sig att ses på och behandlas som annorlunda och i sin tur kan det leda till en självuppfyllande profetia, att man blir den man förväntas vara och uppfyller sitt stigma. Genom att av andra behandlas på ett vis ger en bekräftelse på att man är rätt ute, man är som sitt stigma, den kategori man indelats till och i, beteendebekräftelse. Myers (2008) menar att individer som är medvetna om sitt stigma tror att omgivningen kopplar allt i deras beteende till stigmat och man förväntar sig att ses som sitt stigma. Omedvetna ser inte kopplingarna lika starkt och är inte heller lika påverkbara till att bli sitt stigma. Även stigmateorin kopplas till status då det är en ideologi som förklarar någon annans underlägsenhet (Goffman, 1972). Sonen har ett y-namn, dock ovanligt, men som ändå många gånger kategoriseras till facket av bråkstakar, lagöverträdare etcetera. Felaktigt kan han blivit offer för det Myers (2008) beskriver som Representativitetsheuristiken, att anta, ibland felaktigt, att någon/något tillhör en viss grupp, genom att se objektet ifråga som en typisk medlem ur denna grupp då han har ett y-namn.

Det är svårt att veta vad som är hönan eller ägget här. Konstateras kan dock göras att allting hänger samman och samverkar med varandra. Skola, föräldrar och elever samarbetar, med- eller omedvetet, gemensamt för att bevara rådande ordning. När det gäller mobbning ser det biologiska synsättet att hackordning är naturligt, att den starkare håller efter den svagare vilket hör samman med det psykologiska synsättet ser det viktigt att uppmärksamma både mobbaren, den starke, och den utsatte, den svagare, beskriver Sjödén (2001). Det socialpsykologiska synsättet betonar istället gruppfaktorernas betydelse och man måste förstå samspelet inom en grupp för att förstå mobbning och utsatthet. Sjödén (2001) anser att samhället medverkar till mobbning genom främlingskap och konkurrens- och prestationstänkande. Då föräldrar och skola är delaktiga i barnens socialisationsprocess, likaväl som kamrater och annat, ansvarar de för att barnen lär sig, normer, regler och värderingar, vad som är rätt och fel beteende i samhället, mot andra med mera. Om då de vuxna godtar eller medverkar till att andra stöts ut och utsätts får barnen bekräftelse på att deras beteende är godkänt och fortsätter. Föräldrars inställning läses väldigt lätt av barn, som uppfattar minsta nyans, och förs vidare till dem. Sonen har utsatts mycket av en grabb ur en äldre årskull. Tidigare har mamman berättat att hon var rädd för sonens pappa när de gick i skolan tillsammans. Troligt är att mamman överför de känslorna på min son och hennes barn uppfattar dem vilket leder till att han utsätter min son.

Då även andra klasser fått smittan inser jag att larmet går. Som förälder ska man stötta sina barn men när de ringer nya skolan för att gardera att barnen inte ska komma i samma klass går det för långt. Då stöttar man inte barnet, snarare gör det en björntjänst. I min värld ska man förbereda sina barn för världen utanför samt vuxenvärlden. Lär man sina barn att det är ok att utesluta andra så ger man dem bara ett halvt liv, ett liv med skygglappar. Hur ska världen kunna förändras och alla bli accepterade som dem de är om föräldrar stjälper sina barn på det viset? Ser man krasst på det hela ingår även de vuxna i barnens aktiviteter då de stöter ut sonen. Eftersom varken skola eller föräldrar försöker förklara motsatsen för barnen motverkas inte belief perseverance, att den sanningen barnen bär är enda sanningen trots att de kan känna tvivel på att så är.

Vid en liknande situation i tidningen skulle föräldrarna med all säkerhet tycka synd om det utsatta barnet och kräva lynchning och aktion mot de utövande barnen. När det gäller deras egna finner de ursäkter för att förklara barnens elakheter genom att sonen nedvärderas, han är sådan och får skylla sig själv. Skulden vidarebefordras och på det viset ges de egna barnen en lindrad skuldbörda. Som när alla barn i klassen bjöds på kalas utan sonen och mamman urskuldar sig med att hon inte visste hur hon skulle göra då även tvillingsystern bjudit till kalaset.

Jag försvarar inte sonens handlingar, han kan definitivt, men jag ser situationen bakom och inte bara till person och gör därmed inte det fundamentala attributionsfelet. Sonen är ingen ängel och har gjort saker som inte är ok men det finns orsak till det som skolan inte vill eller kan se. De vuxna, skola och föräldrar, ser enbart symptomen och inte själva sjukan som är grunden i situationen. Som förälder är det många gånger svårt att se sitt barns roll i en situation som inte är frisk utan man ser endast till symptomen. Precis som skolan. Till viss del kan jag förstå att om ens barn kommer hem och talar om att nu har det varit bråk på skolan, att man tar till sig det. Som förälder har man då inte hela situationen utan bara det som berättas. Då är det lätt att bilda sig en enkelspårig uppfattning utifrån det. Barnen är föräldrarnas förlängda jag, och de upplever self-serving bias genom barnen. Men samtidigt bör man som vuxen inse att en situation aldrig uppstår ur tomma intet och utveckla sig utifrån det. Jag försökt att få skolan att agera i hela klassen och inte bara åt en individ. Det är inte och kan inte vara ens fel att en klass har problem. Trots detta ser skolan bara symptomen och åtgärdar/bestraffar/försöker bota dem (åtgärder till sonen) inte själva sjukan. Med en bildad uppfattning behandlas sonen, men även de övriga barnen, utifrån det och situationen späds på ytterligare.

Skolsituationen kan liknas vid ett ekorrhjul där alla slags relationer, föräldrar – barn – lärare/skola, bidrar till att skolsituationen ser ut som den gör. Dessa relationer påverkar i sin tur situationerna. Min förhoppning har varit att allt kommer brytas nu i och med att klassdelning och att nya vuxna, med nya ögon kommer att omgärda barnen. Tyvärr krossades illusionen då all information om ett barn enligt lag förs vidare och sonen får därmed ingen ny chans. Har man väl stämplats bevaras det genom att nya skolan, lärare kommer bemöta sonen utefter den informationen, med de ögon som förmedlats till dem av andra. Sonen är fast och en avvikare är skapad.

Referensförteckning
Backman, J., (2008) Rapporter och uppsatser (2 uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Goffman, E.(1972) Stigma. Norstedts Akademiska Förlag, Stockholm.
Myers, D.G. (2008). Social Psychology. New York: The McGraw-Hill Companies.
Sjödén, S. (2001). Psykologi för gymnasieskolan. Stockholm: Natur & Kultur.


Epilog
Sonen har nu gått en dryg termin på högstadiet, nya skolan och nya klassen med nya klasskamrater och lärare. För två veckor sedan ringde kuratorn mig och berättade att de fått starka indikationer från förra skolan att att de kommer få och att det kommer bli stora problem med min son när han börjar där. Nya skolan var därför beredda till tänderna för att bemöta detta "monster" som var på väg till dem. Nu, en dryg termin senare har skolan inte sett en enda indikation på problem runt min son. Visst, lite smågrejer som några fula ord och för pratig på lektionerna men inget som är utöver vilken annan elev som helst. Han är fortfarande väldigt duktig i skolan, har många kompisar,omtyckt och uppskattad. och han är glad, mår bra och trivs med sin tillvaro.

Slynglar och slynor

Över tid förändras allting. Oftast till det bättre eller så säger man att det var bättre förr när förändrinarna inte är till belåtenhet. När det gäller kvinnosynen har intet förändrats dock. Visst har e hel del hänt, kvinnan har fått rösträtt, är inte fastkedjad vid hemmet, har egen vilja mm mm. Men synen på kvinnan och hennes skuld har inte ändrats det minsta.

I en avhandling av Kerstin Hamreby, Flickor och pojkar i den sociala barnavården- Föreställningar om kön och sociala problem under 1900-talet kan man tydligt se skillnaderna i synen på flickor och pojkars riskbeteenden.

I slutet av 1950-talet var sexuell vanart vanligaste kriteriet för flickors placering på ungdomsvårdsskolor. En anledning till detta kan vara "raggarparagrafen". "Genom raggarparagrafen erbjöds en möjlighet att med tvång ingripa utan att den enskilde hade gjort sig skyldig till något; ett exempel på hur man med lagens hjälp skaffade sig möjligheter att ingripa i förebyggande syfte. Tillägget gav nämligen myndigheterna möjlighet att ingripa framför allt mot flickor som befann sig i raggarmiljöer utan att flickorna hade gjort sig skyldiga till något som kunde anses som brottsligt", skriver Hamreby. Mao, tar man bort, omhändertar, de som ev. kan utsättas för sexuella övergrepp så sker övergreppen inte. Men pojken (raggaren)fick vara kvar i frihet, redo för nästa potentiella offer att våldta.

Man kan även se, enligt Hamreby, på betydelserna av slyngel och slyna vilket var vanliga beteckningar på ungdomar förr, för att inse skillnaden i synen på skuld vad det gäller exempelvis våldtäkter (här krävs förmåga att koppla och se samband).

(hämtat från svenska akademins ordlista)
Slyngel=ss. ned­sättande benämning på lat l. slö l. fräck l. oupp­fostrad mansperson (i pl. ngn gg äv. utan hän­seende till kön): lymmel, drummel o. d.; i sht förr äv. ss. nedsättande benämning på (okultiverad) person med låg samhällsställning: tölp l. grobian o. d.

Slyna: for­men slyna beror sannol. på anslutning till SLYNGEL sbst.¹,, l. sv. dial, slynga, flicka med dåliga seder (HOF DialVg. 262 (1772)), till SLYNGA v.,; med avs. på bet. jfr sv, dial. (Finl.) flånga, lättfärdig kvinnsperson, till flånga, flänga, löpa omkring. –lättfärdig kvinna, hora, prostituerad; äv. (o. numera företrädesvis) allmännare, ss. mer l. mindre nedsättande be­nämning på (lat l. slarvig l. ouppfostrad l. näs­vis) kvinna (särsk. ung kvinna l. halvvuxen flicka); äv. mer l. mindre bildl.
(De ogudaktiga) bo­ladhe med affgudhom såsom een slem sluna med en hoor­karl. GlJes. 57: 7

Vad har förändrats sedan detta? Inget! Fortfarande läggs ansvaret för en våldtäkt på flickan/kvinnan. Hur hon varit klädd, när oskulden förlorades, hur berusad hon var osv. Inte minst i rättsliga omständigheter får flickan/kvinnan stå till svars för sin bidragande del i det hela. Förkastligt! men mer än vanligt verkar det som i de kommentarer Rudolfsson fick på sin debattartikel på ABs nätupplaga.

Läs mer HÄR

En sak att säga

Jag har bara en enda sak att säga angående artikeln i Expressen, jul och alkohol hör INTE ihop. Jag förstår inte den svenska kulturen där man så fort det är någon högtid, man ska umgås med barn och familj mm, ska dricka alkohol.

Julen är barnens högtid, en tid då familjen umgås och trivs tillsammans och äter god mat. Julen är också spänningen och förväntningarnas tid där barnen ska uppleva glädjen, värmen och pirret julen för med sig. Man kan ju bara undra hur barnen, där föräldrarna dricker sig igenom julen, upplever sin jul? Kan de, när de blir vuxna, se tillbaka och drömma om sin barndoms trolska och magiska jular? Eller minnas dem som en mysig högtid där familjen har det mysigt och trevligt tillsammans? Eller känna att de vill ge sina barn det de själva upplevt med julen?

Visst kan man ta sig ett glas men att dricka så man blir bakfull en sådan här högtid, som främst är barnens, är enbart förkastligt.


Läs mer HÄR!

Här måste jag få protestera lite

Med tre barn varav två av dem har både rör och alla tre fått körteln bakom näsan bortskrapad har jag absolut fått det gensvar jag har önskat mig utav de ingreppen. Så fort ingreppen gjorts har öroninflammationerna avtagit och de har fått ett tydligare tal samt bättre hörsel.

Yngsta barnet har tappat sina rör två ggr och genast har öroninflammationerna kommit tillbaka med vätska bakom trumhinnorna till följd. Vid ny rörinsättning har de uteblivit med omedelbar verkan. Det här barnets öronproblem började så tidigt som vid 7 veckors ålder och hon var lite drygt 1 år, med ca 10 pckurer bakom sig, när hon fick sina första rör. Vid 6 års ålder har hon nu tredje omgången med rör och jag vill absolut inte bli av med dem, de har varit gudasända. Den som har haft en spädis med öroninflammation, vakat nätter som dagar med skrikande bebis och försökt tvinga i en sådan liten pc flera kurer om och om igen, vet vad jag talar om. Alla dessa öroninflammationer, med vätska bakom trumhinnorna, vid så späd ålder, har lett till försening i talet men hon är nu snart i kapp sina jämnåriga.

Likadant med mellanbarnet, som dock var äldre när de första rören kom på plats, då han blev helt frisk efteråt och faktiskt inte var sjuk alls, till skillnad mot de två till tre första levnadsåren då det alltid var något, oftast öronen men också annat runt den apparaturen.

Vad som var viktigast i undersökningens resultat var att barnet med rör inte behöver skydda sina öron under vattenlek osv eftersom det inte påverkade inflammationerna. Nej, det har inte jag heller märkt något av men däremot så gör det ont att t ex dyka när man har rör i sina öron och det är absolut en anledning till att använda de få, mer eller mindre halvtaskiga skydd, som finns tillgängliga för öronen i dag.

Visst inser jag att undersökningens resultat inte gäller alla barn, trots allt ger det hjälp åt de återstående 8000 barn som opereras årligen, men man får inte glömma eller förringa de barn som faktiskt får en förbättrad livssituation efter de här ingreppen, både rörinsätting och skrapning av körteln bakom näsan. De måste absolut få uppmärksamhet, synas och höras även de, för ingreppen GÖR underverk, för dem som behöver dem.

Läs om undersökningen HÄR

Suveränt

...att det görs nykterhetskontroller vid skolor. Är övertygad om att ett flertal vuxna kör sina barn till skolan efter att ha tagit sig ett eller två glas för mycket kvällen innan eller under dagen så de är onyktra när de ska hämta sina barn.

Allt för många barn lever i det dolda med föräldrar som dricker, kanske inte så att det stör omgivningen men barnen påverkar det. Barn vet vad som är rätt och fel och de vill inte ha en onykter mamma eller pappa, de vill ha en vanlig familj som de kan ta hem kompisar till osv.

MEN... det ska inte ske på bekostnad av dessa barn. Många lever ändå i skammen över att föräldrarna dricker, de ska inte behöva utstå att de övriga barnen på skolan får se att polisen tar dem för rattfylleri också. Dessa barn är vana att gömma sitt problem, så ingen ser att det existerar och det för sin egen överlevnads skull, för att hålla skenet uppe, för att hålla samman familjen. Naturligtvis innebär det inte att alla föräldrar som tagit lite för mycket dagen innan eller så har ett alkoholmissbruk men det är lika viktigt att skydda dessa barn. Barnen lever i ett hårt klimat, de som bryter mot reglerna, normerna eller annat blir utstött och en förälder som tas i nykterhetskontroll är ett starkt stigma som kan påverka hela livet för ett barn.

Jag är helt på J.Js och rektorns bana i det här fallet, om inte för de vuxnas skull så för deras barns skull. Tycker att det är skamligt att polisen, som ska arbeta för alla i samhällets bästa, glömmer bort barnen i ett sådant här fall, barnen som ofta glöms ändå.

Läsa mer?

Ok, jag finns här...

... men jag har totalt tappat lusten för att blogga, surfa och allt det där. Tiden räcker inte till heller. Skolan tar mer och mer tid och den tid som blir över går till barnen. Så är det och ska vara...

Inte nog med...

En vanlig kommentar jag får höra när jag beklagar mig över sambons ointresse av att göra något här inne med de dagliga sysslorna förutom att göra mat, tvätta eller aktivera och få barnen i säng, är att jag ska vara glad över att han gör någonting. och det ÄR jag. Verkligen!

Problemet är bara att allting är kaos här hemma. Tittar man t ex in i barnens garderober ligger allting huller om buller, tröjor och byxor på samma hyllor, klänningar inknövade i understa lådan osv. Och detta trots att allt ligger på bestämda platser redan, det kan ju bara vara att sortera ut och lägga tröjorna på den hyllan där de ska vara, byxorna där de ska vara.

Med ett sådant uttalande, att jag ska vara glad att han gör någonting, fördummar man inte bara mig, genom att mena på att det är min lott och plikt som kvinna att ta hand om sådant, utan även min kära sambo som tydligen är så korkad och imbecill att han inte har förmåga att lägga tröjor mm på sina rätta platser. Är det schysst då?!
Sådant där gör mig vaninnig!

Jag läser 100% och han jobbar 50%, naturligtvis får ju han ta en större del av hushållsarbetet, det säger sig självt. Men då måste han göra det också och på ett sätt så att det fungerar här hemma och så att alla har och hittar sina kläder bl a. Städa toaletter, dammsuga lite, plocka undan och lägga saker på sin rätta plats mm gjorde ju inget det heller. Det är sådant jag gör och då är det ingen som säger att sambon ska vara glad att jag hjälper till med något i alla fall.

Det är inte synd om min sambo som fått ett större ansvar här hemma, det är vårt gemensamma hem och då ska vi gemensamt se till att de är ett hem också. Och han är lika kapabel som jag att göra det och att kunna lägga tröjor och byxor på sina respektive hyllor.

100%

Egentligen har jag mer att säga till den här debattartikeln än att jag håller med till 100% men tiden räcker inte till just nu. Dock vill jag ge min syn på saken snabbt och därför blir det en liten kortis precis nu.

Läsa?

Jahaja!

Det här var absolut min första tanke när jag läste om det här fallet i tidningarna. Nu är det alltså det poliserna tror och har trott en längre tid.

Det här med hedersmord är inte något jag förstår mig på alls, mord kan ju aldrig vara rättfärdigat inte ens inom andra kulturer och religioner. Seder, värderingar mm är det som ligger bakom men jag anser att vi nu lever på 2000-talet, alla borde vara så upplysta mm så sådant här inte ska kunna förkomma.
Fram för utbildning till alla invandrande med dessa seder, inte bara i svenska utan även i hur våra seder och värderingar mm är, hur barn, vänner mm blir påverkade av sitt nya hemland osv så kan man kke minska ner något på de kontroverser som blir inom familjer mm när barnen växer upp och blir påverkade av sin miljö, sin nya svenska miljö.

Läsa?

Inte bara Linda...

... som är drabbad av det här. Det finns överallt, på hela nätet, alla och ingen blir drabbad och alla eller ingen tror att de syns eller skadar någon. Jag har skrivit om det tidigare och kommer troligtvis få skriva om det igen.

Jag är inte glad över att läsa att något mer blir drabbad av sådant här men samtidigt så kommer det fram nu genom tidningarna, världen måste öppna sina ögon för att inse att det här förekommer och då pratar vi ju inte om barn som mobbar och är elaka mot klass eller skolkamrater, det här är ju "vuxna" människor som håller på så här. Om man håller på så hur ska man då kunna lära sina barn vad som är rätt och fel, att man inte gör andra männsikor illa osv?

Läsa?

Behövs det ord?

Läsa?

Unisexmode?!

Nog för att jag köpte kläder till min yngsta dotter från Lindex unisexkolektion men inte var det för att det var just unisex utan enbart för att det var bekväma fräscha och sköna dagiskläder. Perfekta för barn att busa runt i. Jo, vi har sett PoPs kollektion men inte handlat något av det ännu men det kommer att bli för den var riktigt rolig. Mönstren var ordenligt härliga och barn är fulla av liv och färg så... Observera att inköpen INTE kommer ske pga att de tillhör en unisexkollektion utan av helt andra anledningar där bekvämlighet och utseende (mönster)ligger högt på listan.


Är jag då motståndare till unisexkläder eller till speciella flick och pojkkläder? Nej, jag tycker att det ska vara av båda sorterna, de som vill köpa unisex ska få möjlighet att göra det och de som vill köpa kläder speciellt utformade för flickor respektive pojkar ska få möjlighet att göra det.


Min flicka älskar att klä sig i fina rosa klänningar och andra flickkläder med små kattungar eller glitter på. Men hon klär sig lika gärna i vanliga könsneutrala kläder som t ex Lindex kollektion. Sonen är likadan och vill ha helst sportiga kläder fotbolls- och hockeyspelare som han är och gillar också lite tuffare stilar med lite tuffa mönster osv. Men han kan också klå sig i mer könsneutralt emellanåt, blir svårare ju äldre de blir dock eftersom utbudet inte är så stort där.


Hur som helst ska valmöjligheten för alla smaker finnas, både hos föräldrar och barn av vilket kön de än tillhör, inget ska vara påtvingat. Man kan ju undra om dessa nitiska förespråkare själva skulle välja unisexkläder? Hur skulle dam och herravdelningarna i affärerna se ut då? Inga könsskilda affärer skulle då finnas.

Läsa?

Fullt av sjuka människor

Det är bara att konstatera, internet är FULLT av sjuka människor utan någon som helst sympati, rättvisa, mänskligt beteende eller medkänsla, sunt förnuft eller annat.

Förekommer mobbing på nätet? Jaa, det GÖR det! Och skitsnack, svartmålning och mycket mycket andra fula saker också.

Vad får folk att göra så då?
På det har jag olika teorier bl a att en stark, karismatisk person lyckas dupera och manipulera sin besökare så att de sväljer allt denne har att säga, hur orimligt och dumt det än är.
En annan är att de själva är så osäkra i egenskap som människa och individ så de inte vågar, kan/förstå att säga ifrån, dra sig bort eller att låta bli att mobba.
Ytterligare en är att man genom att smutskasta andra sätter sig själv i bättre dager, man växer som person mm.
Att man inte vill stöta sig, man är rädd för repressalier eller att själva bli utsatta och därför bara jamsar med när sådant här dyker upp.
Man sitter ju bakom en skärm och lver i den villfarelsen att man är osynlig och därmed kan göra vad som helst utan att synas, ingen vet vem man är kan också var en orsak.


Ja, orsakerna är många, fler än de jag nämnt, och bakom allt detta finns någon som det är meningen att skada och göra illa och beroende på den människans egna styrka, känsla för rättvisa och backup så lyckas detta många gånger.

Får det då förekomma? Ska vi acceptera det? Mitt svar på detta är ett klart och rungande NEJ!!!

Inte gäller det mig inte!

Som student har man inga lediga dagar, inte ens över sommaren då man inte får utnyttja akassan. Så det blir jobba, jobba och jobba för hela slanten. Nice!

Men drömma kan man ju få göra i alla fall...

Läsa?

Hallååå! Det finns en fattig studerande 3barnsmor här!!!

Om någon har en slant över skulle jag hemskt gärna vilja ha det som den här undersköterskan. Mitt kontonr är...

Läsa?

Bra! Mer än bra!

Som blivande socionom blir man nöjd över att sådant här utreds och det ordentligt.
Inte för att det hjälper flickan något men alla, även de inblandade och vi övriga blir varse om fel och brister och kan förbättra rutiner mm så ingen fler blir drabbad. En självklar säkerhet för oss alla, både som myndighetsutövare och som klient eller hjälptagare.

Läsa?

Jag blir sååå äcklad

Hur kan man som vuxen, förälder och mamma göra så mot ett/sitt barn? Jag kan inte ens föreställa mig vad som kan ha rört sig i mammans huvud som fått henne att agera så här och förstöra sitt barn på detta viset.

Vad är det för FEL på folk? Nä, det är inte människor som gör så här, det är något så lågt stående så ord finns inte för dem. Yeak!

Läsa?

Snacka om att förvränga verkligheten

Läste nyligen att största anledningen till kvinnors mindre sexlust är just att de inte orkar iom deras dubbelarbete eller allt för höga/stora ansvarsområden.
En fråga jag har iom det är då... Vad faaan hjälper det då med kvinnligt Viagra?

Då smiter man ju ifrån ansvaret att göra något åt det egentliga problemet, den bakomliggande orsaken, ser det/den eller vill inte ens se det/den.

Läs mer om kvinnligt Viagra HÄR

Hänger inte med!

Jag är på väg in i en ny era med stormsteg. Och jag hänger inte alls med!

Blivande 18åriga dottern kommer hem från pojkvännen där hon tillbringar nästan all tid och berättar för mig om att i dag har de lagat den och den maten, i går tvättade vi och nu ska vi köpa det och det. Min lilla stumpa är på väg att bli vuxen, att skaffa sig ett eget liv utan mig och ett eget hem med pojkvännen.

Känns helt konstigt att vi nu är på väg åt det hållet, att hon snart flyttar ut helt, får egen familj (om ett antal år) och arbeta dag ut och dag in. Att vi nu ska bli mer jämställda, min dotter och jag, med liknande förutsättningar och livstilar och med samma krav och annat. För en mamma är det här svårt att smälta, till en början, men snart så, då är jag där och har flutit in i det helt.

Alla föräldrars mardröm

Privat foto lånat från expressen.se

Behöver jag säga mer?

Klicka HÄR