Inte nog med...

En vanlig kommentar jag får höra när jag beklagar mig över sambons ointresse av att göra något här inne med de dagliga sysslorna förutom att göra mat, tvätta eller aktivera och få barnen i säng, är att jag ska vara glad över att han gör någonting. och det ÄR jag. Verkligen!

Problemet är bara att allting är kaos här hemma. Tittar man t ex in i barnens garderober ligger allting huller om buller, tröjor och byxor på samma hyllor, klänningar inknövade i understa lådan osv. Och detta trots att allt ligger på bestämda platser redan, det kan ju bara vara att sortera ut och lägga tröjorna på den hyllan där de ska vara, byxorna där de ska vara.

Med ett sådant uttalande, att jag ska vara glad att han gör någonting, fördummar man inte bara mig, genom att mena på att det är min lott och plikt som kvinna att ta hand om sådant, utan även min kära sambo som tydligen är så korkad och imbecill att han inte har förmåga att lägga tröjor mm på sina rätta platser. Är det schysst då?!
Sådant där gör mig vaninnig!

Jag läser 100% och han jobbar 50%, naturligtvis får ju han ta en större del av hushållsarbetet, det säger sig självt. Men då måste han göra det också och på ett sätt så att det fungerar här hemma och så att alla har och hittar sina kläder bl a. Städa toaletter, dammsuga lite, plocka undan och lägga saker på sin rätta plats mm gjorde ju inget det heller. Det är sådant jag gör och då är det ingen som säger att sambon ska vara glad att jag hjälper till med något i alla fall.

Det är inte synd om min sambo som fått ett större ansvar här hemma, det är vårt gemensamma hem och då ska vi gemensamt se till att de är ett hem också. Och han är lika kapabel som jag att göra det och att kunna lägga tröjor och byxor på sina respektive hyllor.

100%

Egentligen har jag mer att säga till den här debattartikeln än att jag håller med till 100% men tiden räcker inte till just nu. Dock vill jag ge min syn på saken snabbt och därför blir det en liten kortis precis nu.

Läsa?

Behövs det ord?

Läsa?

Fullt av sjuka människor

Det är bara att konstatera, internet är FULLT av sjuka människor utan någon som helst sympati, rättvisa, mänskligt beteende eller medkänsla, sunt förnuft eller annat.

Förekommer mobbing på nätet? Jaa, det GÖR det! Och skitsnack, svartmålning och mycket mycket andra fula saker också.

Vad får folk att göra så då?
På det har jag olika teorier bl a att en stark, karismatisk person lyckas dupera och manipulera sin besökare så att de sväljer allt denne har att säga, hur orimligt och dumt det än är.
En annan är att de själva är så osäkra i egenskap som människa och individ så de inte vågar, kan/förstå att säga ifrån, dra sig bort eller att låta bli att mobba.
Ytterligare en är att man genom att smutskasta andra sätter sig själv i bättre dager, man växer som person mm.
Att man inte vill stöta sig, man är rädd för repressalier eller att själva bli utsatta och därför bara jamsar med när sådant här dyker upp.
Man sitter ju bakom en skärm och lver i den villfarelsen att man är osynlig och därmed kan göra vad som helst utan att synas, ingen vet vem man är kan också var en orsak.


Ja, orsakerna är många, fler än de jag nämnt, och bakom allt detta finns någon som det är meningen att skada och göra illa och beroende på den människans egna styrka, känsla för rättvisa och backup så lyckas detta många gånger.

Får det då förekomma? Ska vi acceptera det? Mitt svar på detta är ett klart och rungande NEJ!!!

Valentines day alt. Alla hjärtans dag

Valentines day alternativt alla hjärtans dag är egentligen en dag för kommersiellt dravel men samtidigt är det en dag som är verkligen söt, OM man nu uppvaktas av någon käreste eller käresta. Så är inte fallet här även om jag har huset fullt med både sambo och 3 barn. Hm?!

Men jag tycker faktiskt att det är ganska mysigt att sticka till de mina något litet också, det är faktiskt lika roligt att ge som att få. Här är det ju verkligen tanken som räknas och finns det något bättre än att få höra ett Jag älskar dig, mamma från minstingen.