Här måste jag få protestera lite

Med tre barn varav två av dem har både rör och alla tre fått körteln bakom näsan bortskrapad har jag absolut fått det gensvar jag har önskat mig utav de ingreppen. Så fort ingreppen gjorts har öroninflammationerna avtagit och de har fått ett tydligare tal samt bättre hörsel.

Yngsta barnet har tappat sina rör två ggr och genast har öroninflammationerna kommit tillbaka med vätska bakom trumhinnorna till följd. Vid ny rörinsättning har de uteblivit med omedelbar verkan. Det här barnets öronproblem började så tidigt som vid 7 veckors ålder och hon var lite drygt 1 år, med ca 10 pckurer bakom sig, när hon fick sina första rör. Vid 6 års ålder har hon nu tredje omgången med rör och jag vill absolut inte bli av med dem, de har varit gudasända. Den som har haft en spädis med öroninflammation, vakat nätter som dagar med skrikande bebis och försökt tvinga i en sådan liten pc flera kurer om och om igen, vet vad jag talar om. Alla dessa öroninflammationer, med vätska bakom trumhinnorna, vid så späd ålder, har lett till försening i talet men hon är nu snart i kapp sina jämnåriga.

Likadant med mellanbarnet, som dock var äldre när de första rören kom på plats, då han blev helt frisk efteråt och faktiskt inte var sjuk alls, till skillnad mot de två till tre första levnadsåren då det alltid var något, oftast öronen men också annat runt den apparaturen.

Vad som var viktigast i undersökningens resultat var att barnet med rör inte behöver skydda sina öron under vattenlek osv eftersom det inte påverkade inflammationerna. Nej, det har inte jag heller märkt något av men däremot så gör det ont att t ex dyka när man har rör i sina öron och det är absolut en anledning till att använda de få, mer eller mindre halvtaskiga skydd, som finns tillgängliga för öronen i dag.

Visst inser jag att undersökningens resultat inte gäller alla barn, trots allt ger det hjälp åt de återstående 8000 barn som opereras årligen, men man får inte glömma eller förringa de barn som faktiskt får en förbättrad livssituation efter de här ingreppen, både rörinsätting och skrapning av körteln bakom näsan. De måste absolut få uppmärksamhet, synas och höras även de, för ingreppen GÖR underverk, för dem som behöver dem.

Läs om undersökningen HÄR

Ibland faller det sig väl...

Det vi läser om just nu i skolan är högaktuellt för tillfället, så aktuellt att det skivs om det så gott som dagligen i tidningarna. Det enorma temarbetet behandlar dessutom tillgängligheten för de funktionshindrade bl a och vad vi ska undersöka. Ska bli spännande att se vad vi kommer fram till, på det område vår basgrupp ska undersöka, och om vi kan påverka till förbättring. Det vi kommer fram till ska ju ev skickas in till de berörda enheterna för att visa på brister eller på sådant som faktiskt fungerar bra och som ska utvecklas vidare på andra ställen.

Läsa mer?

Suveränt

...att det görs nykterhetskontroller vid skolor. Är övertygad om att ett flertal vuxna kör sina barn till skolan efter att ha tagit sig ett eller två glas för mycket kvällen innan eller under dagen så de är onyktra när de ska hämta sina barn.

Allt för många barn lever i det dolda med föräldrar som dricker, kanske inte så att det stör omgivningen men barnen påverkar det. Barn vet vad som är rätt och fel och de vill inte ha en onykter mamma eller pappa, de vill ha en vanlig familj som de kan ta hem kompisar till osv.

MEN... det ska inte ske på bekostnad av dessa barn. Många lever ändå i skammen över att föräldrarna dricker, de ska inte behöva utstå att de övriga barnen på skolan får se att polisen tar dem för rattfylleri också. Dessa barn är vana att gömma sitt problem, så ingen ser att det existerar och det för sin egen överlevnads skull, för att hålla skenet uppe, för att hålla samman familjen. Naturligtvis innebär det inte att alla föräldrar som tagit lite för mycket dagen innan eller så har ett alkoholmissbruk men det är lika viktigt att skydda dessa barn. Barnen lever i ett hårt klimat, de som bryter mot reglerna, normerna eller annat blir utstött och en förälder som tas i nykterhetskontroll är ett starkt stigma som kan påverka hela livet för ett barn.

Jag är helt på J.Js och rektorns bana i det här fallet, om inte för de vuxnas skull så för deras barns skull. Tycker att det är skamligt att polisen, som ska arbeta för alla i samhällets bästa, glömmer bort barnen i ett sådant här fall, barnen som ofta glöms ändå.

Läsa mer?

Ok, jag finns här...

... men jag har totalt tappat lusten för att blogga, surfa och allt det där. Tiden räcker inte till heller. Skolan tar mer och mer tid och den tid som blir över går till barnen. Så är det och ska vara...

Inte nog med...

En vanlig kommentar jag får höra när jag beklagar mig över sambons ointresse av att göra något här inne med de dagliga sysslorna förutom att göra mat, tvätta eller aktivera och få barnen i säng, är att jag ska vara glad över att han gör någonting. och det ÄR jag. Verkligen!

Problemet är bara att allting är kaos här hemma. Tittar man t ex in i barnens garderober ligger allting huller om buller, tröjor och byxor på samma hyllor, klänningar inknövade i understa lådan osv. Och detta trots att allt ligger på bestämda platser redan, det kan ju bara vara att sortera ut och lägga tröjorna på den hyllan där de ska vara, byxorna där de ska vara.

Med ett sådant uttalande, att jag ska vara glad att han gör någonting, fördummar man inte bara mig, genom att mena på att det är min lott och plikt som kvinna att ta hand om sådant, utan även min kära sambo som tydligen är så korkad och imbecill att han inte har förmåga att lägga tröjor mm på sina rätta platser. Är det schysst då?!
Sådant där gör mig vaninnig!

Jag läser 100% och han jobbar 50%, naturligtvis får ju han ta en större del av hushållsarbetet, det säger sig självt. Men då måste han göra det också och på ett sätt så att det fungerar här hemma och så att alla har och hittar sina kläder bl a. Städa toaletter, dammsuga lite, plocka undan och lägga saker på sin rätta plats mm gjorde ju inget det heller. Det är sådant jag gör och då är det ingen som säger att sambon ska vara glad att jag hjälper till med något i alla fall.

Det är inte synd om min sambo som fått ett större ansvar här hemma, det är vårt gemensamma hem och då ska vi gemensamt se till att de är ett hem också. Och han är lika kapabel som jag att göra det och att kunna lägga tröjor och byxor på sina respektive hyllor.